Hjärn-jobb

Att skriva, sjunga, spela och stå på scen har alltid varit något jag gjort för att jag mått bra av det. Det har varit som terapi för mig ibland.
Nu ska jag skriva ett inlägg här. Om inte någon annan läser, så skriver jag för mig själv iallafall. 

Jag har semester nu. Den består i att jag är hundvakt, går och väntar på besked om jag kommer in på universitetet i höst eller om jag ska stress-söka jobb, utan några meriter. Ensam går jag hemma och tänker och funderar.
Ja, jag funderar en jävla massa. Alldeles för mycket. Och det är inte viktiga saker jag funderar på, utan det är skit. Ren skit. Ren självdestruktiv skit.
Stora feta hjärnspöken klampar omkring i min hjärna. Min nyktra sida som dyker upp i dimman ibland ser tydligt att spökena inte existerar, utan det är jag som föder dem och matar dem. Men de är omättliga.
Till exempel: ett kortfattat sms utan punkt på slutet kan växa till ett hjärnspöke som innebär att jag tänker att jag inte är så spännande och intressant att det är värt att sätta dit en punkt för mig.
Ett annat exempel kan vara om en hårlock ligger fel på mitt huvud. Då kan jag plötsligt börja gasta om att jag ser ut som en lettisk sunkig hora, en kvart efter att Robert berättat för mig att jag är jättefin i min nya frisyr.
Och sedan nyktrar jag till ett tag, och då kommer samvetskvalen som jag får panik för. Jag blir ju så sjukt egoistisk.

Jag brukar åka in till stan och titta på folk och gå i affärer när jag mår såhär. Jag brukar köpa ett klädesplagg som jag mår bra i ibland. "Jaha, tragiskt. Hon försöker rymma från problemen med hjälp av konsumtion." Njae, inte rymma. Mer läka. Det kan faktiskt läka med ett plåster i form av en liten tröja eller en tjusig klänning. Långvarigt.

Men nu är jag pank, och det är nog bra. För jag märker nu att när jag suttit här och min hjärna har fått jobba med det den älskar, att få formulera känslor och sånt, så känns det lite bättre. Jag måste låta min hjärna få jobba mer med det den vill, jag tycker ju om den...