Matilda Magnusson
Nya videor på sidan1/20/2010 Nu finns det tre nya videor att frossa i. Det är Robert som har tagit sig an att lägga över och bearbeta min videokatalog från Norge 2008. Jag är mycket tacksam över detta.
Och muffinsarna frodades...
0 Kommentarer
Idiotförklaringar1/20/2010 Tog en promenad till ICA just och passade på att spela in ett nytt telefonsvarsmeddelande. Med snöpuls som acko.
Det är väl begåvat att "man" fortfarande berättar i sin hälsning att "man kan inte svara just nu" och att "man kan lämna ett meddelande" och att "man kan lämna sitt telefonnummer"?! Är det något som är oklart innan? Idiotförklaringar sysslar vi med. Med ostbågar, tända ljus, festlighet i sinnet och vardagsflykt. Med läppglans. Drömmar II1/13/2010 Inatt drömde jag en skitäcklig dröm. En sån dröm dessutom som man är kvar i när man vaknar och tror på litegrann.
Jag var hemma i mitt barndomshem på besök. Jag lade mig för att sova och det gick väl bra. Tills jag blev så fruktansvärt illamående och yr. Jag gick upp och satte mig på toaletten. Plötsligt känner jag att jag bara måste spotta. Men jag hinner ta lite toapapper och spottar i det. Då är det fullt med blod. Alltså, mycket mer blodmängd än vad min spottmängd var när jag spottade. Och det händer, flera gånger om spottar jag blod i mängder. Sjukt obehagligt. Jag öppnar dörren på glänt så att jag kan skrika om jag håller på att dö. Då kommer det in en främmande spinkig man med svart punkfrisyr och frågar hur jag mår. Jag svarar att det inte är någon fara, och tycker det är väldigt genant att han kommer in på toaletten när jag sitter där. Han går ut igen. När jag känner att jag inte behöver spotta blodmassor mer, tar jag på mig jackan och beger mig gående till Väla Centrum för att köpa bröd. Bröd är bra mot blodsmak i munnen, tänker jag. Jag går in på Coop och köper ett skitstort pitabröd. När jag kommer ut på parkeringen ser jag att mor min har kommit hit med bilen. Hon kommer och möter mig och leder in mig i bilen. Det obehagliga är att hon är inte alls förtvivlad eller undrande varför jag är ute mitt i natten på Väla och köper pitabröd. Allt är liksom sådär dimmigt och konstigt... Bläää. Drömmar I1/13/2010 Drömmer märkligt nuförtiden.
Igår natt drömde jag att jag var med i en action/western-film. Jag spelade en skitcool brud som ledde det det typiska hjältegänget och Johnny Depp spelade en cool grabb som ledde det typiska skurkgänget. Och oj, va vi sköt! Vi sköt så mycket på varandra. Det blev en gänguppgörelse som slutade med att bara jag och Johnny Depp överlevde. Då skulle vi sätta oss vid ett bord i någon källarkrog och vänta på att någon av oss blev skjutna av någon av oss. Det första jag gjorde var att skrämma Depp lite genom att rikta pistolen mot honom och viska sådär hotfullt: "Du har kallat mig för Mikael Wiehe två gånger i den här filmen nu. En jevvla fantasi man kan ha!" Sedan satt vi där och riktade pistolerna mot varandra och käkade och drack vin. Och bara väntade på att någon av oss skulle ta komandot och skjuta ner den andre. Och just då får jag ett samtal från vardagsrumspluggaren Robert som säger att jag ska gå upp och köpa pizza. ("Mitt i natten?!", tänker ni. Nej, klockan var halv tolv på morgonen...) Men fasen va cool jag va! Kjole-dreggel1/7/2010 Jag fick ett presentkort på Indiska på min födelsedag igen. Den här gången från mina föräldrar. På femhundra spänn. De här tre klänningarna hittade jag på Indiskas hemsida. Gorgeous. Smakråd, snälla ni! Vilken ska jag haa, vilken ska jag haa? Om jag ska haa. Vilken ska jag ha? Hillbilly. Söt. Fluffig. Scenklädsam. Tuttig! 299 riksdaler. Mhm? Må hända en klassisk Matilda-klänning? Hippie. Mörk. Hippie. 299 riksdaler. Aha? Eller är det kanske den här blåsan du har önskat se mig i om aftonen på lokal? Den är ju bara...väldigt elegant.
399 riksdaler, dock. Eeh? I: Tack för att jag fick komma hit och intervjua dig idag, en halvtimme efter att din nya klänning "Prick-glogga" har blivit färdig.
M: Varsågod. I: Min första fråga: Är du nöjd? M: Klart. (paus) I: ...Vill du berätta lite för mig om vad det är för en klänning du skapat? M: (harklar sig och lägger benen i kors) Det är ju en svart klänning med vita små prickar på. Som jag satt ett rött bälte på. (tystnad) I: ...Jaa, just det. ...Låt mig lägga mig i, är det inte lite rockabilly över den? M: Som fan. I: Du gillar den stilen? Prickar och sånt? Höga midjor? Skärp? M: Jo. I: Jag är så nyfiken - berätta hur du gick till väga! M: ...Alltså...hm...Min grej är ju att fixa till och förnya redan sydda kläder. Min största specialité är ju att göra baggy-byxor till slimmade tajts, som du ju sett på marknaden. Det gör ju också varje plagg väldigt unikt. Men det här är en helt ny grej för mig, med klänningar. Den här klänningen är ursprungligen sydd av en sömmerska och dockmakerska i Stockholm - Amandha. Det jag har gjort är att jag har kortat av den lite och gett mitt stuk på den. Och så bältet då, det gillar jag. I: Du måste vara väldigt inspirerande för många människor? M: Heh, jo, jag får ju en del foton skickade till mig från folk som sytt om och fixat till gamla kläder. Visst, det är kul att inspirera, men...ja, det är ju jag som är jag, liksom... I: Mmm. Ja, den är ju verkligen jättefin. Vad blir nästa plagg då? M: (paus) ...Jag har några fler baggy-byxor att tajta till. Men sedan har jag faktiskt tänkt fortsätta lite med klänningar. Har några batik-aktiga exklusiva långkjolar som jag har några idéer om. I: Låter urläckert. Väntar med spänning på dessa klänningar då! Men nu ska jag lämna dig ifred, du ska antagligen fira din nya klänning nu. Tack så mycket för att jag fick komma hit, återigen, och lycka till med ditt fortsatta skapande. M: Tack. Detsamma. Trettondagsafton1/5/2010 Idag är det min morfars dödsdag. Jag vet inte riktigt hur många år sedan det är han gick bort, men jag tror att jag var tio år, eller lite mer.
Tiden innan och själva dagen han dog var första gången jag riktigt kom i kontakt med vad död är. Hur det känns att vara närvarande vid döden och vad som händer med tankarna när det är någon som är på väg att gå bort. Jag kunde inte se någonting vackert i att dö efter att ha levt ett långt liv. Hur perfekt det än må ha varit. Minns min fars förtroliga och lugnande samtal med mig vid sängkanten när han frågade hur jag kände inför min morfars död. Jag var rädd. Han berättade att han hört många äldre människor förklara för honom att de funnit ett lugn och en viss längtan efter att få sova. Att bara få slockna och vila. Det var vackert och lugnade mig väl lite. Men jag gillade inte det mer än så. Jag hatade att se min mor förstörd och gråtande i flera dagar i streck. Antingen stentyst eller gråtande. Det skar i mig. Det gjorde ont att gråta själv och veta att det aldrig skulle bli riktigt som förr igen. Och så några år senare, när jag hört det berättas om morfar och lärt känna den han var, kom samvetskvalen rivande i mig. "Varför gjorde jag inte så?", "Varför svarade jag inte honom den gången?", "Varför vågade jag inte sätta mig i hans knä och titta på Bolibompa den där gången?". Sånt där. Men sen har jag lärt mig att det är okej att ha sådana samvetskval. Det hör till. Antagligen var det ingen fara med någonting. Jag har antagligen inte gjort något som var fel emot honom, jag var ju, trots allt, bara ett barn. Minns ett tillfälle väldigt väl. Det var julafton innan han gick bort. Av någon knasig anledning ville jag vara tomtenissa det året. Vi var hos mormor och morfar. När jag gjorde entré gick jag in till morfar för att säga god jul i hans rum där han låg i soffan. Han blev så glad och tyckte jag var fin. Men jag blev så hemskt ledsen. Så ledsen så att jag blev rädd, rusade ut ur rummet och grät. Sen fick far vara tomte istället, i vanlig bra ordning. Minns det väl. Och på något sätt så lär man sig att vända sådana sorgsna minnen till bra. Minns ju också hur han kom in från "Lutan" (ett skyffe i trädgårn där han hade massa verktyg och trädgårdsredskap och spännande saker), satte sig vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Hur han tog ett äpple och skar bitar av det med en skitig morakniv. Minns lika mycket skiten under naglarna. Minns hur han älskade grisfötter. Och jag minns hur han gick och räfsade singelgången runt huset med sin tama stora svarta kanin troget skuttande bredvid honom. Och jag minns hur arg han blev på mig när jag grävde hålor i singeln ner till jorden. Hihi. Jag är fortfarande lika rädd för döden. Jag kan inte förstå den. Men jag tycker det är fint hur man lär sig tänka om och reagera på döden. Bättre än bioÄldre inlägg
Mars 2011
Min gamla Bättre än bio
|