Matilda Magnusson
Trettondagsafton1/5/2010 Idag är det min morfars dödsdag. Jag vet inte riktigt hur många år sedan det är han gick bort, men jag tror att jag var tio år, eller lite mer.
Tiden innan och själva dagen han dog var första gången jag riktigt kom i kontakt med vad död är. Hur det känns att vara närvarande vid döden och vad som händer med tankarna när det är någon som är på väg att gå bort. Jag kunde inte se någonting vackert i att dö efter att ha levt ett långt liv. Hur perfekt det än må ha varit. Minns min fars förtroliga och lugnande samtal med mig vid sängkanten när han frågade hur jag kände inför min morfars död. Jag var rädd. Han berättade att han hört många äldre människor förklara för honom att de funnit ett lugn och en viss längtan efter att få sova. Att bara få slockna och vila. Det var vackert och lugnade mig väl lite. Men jag gillade inte det mer än så. Jag hatade att se min mor förstörd och gråtande i flera dagar i streck. Antingen stentyst eller gråtande. Det skar i mig. Det gjorde ont att gråta själv och veta att det aldrig skulle bli riktigt som förr igen. Och så några år senare, när jag hört det berättas om morfar och lärt känna den han var, kom samvetskvalen rivande i mig. "Varför gjorde jag inte så?", "Varför svarade jag inte honom den gången?", "Varför vågade jag inte sätta mig i hans knä och titta på Bolibompa den där gången?". Sånt där. Men sen har jag lärt mig att det är okej att ha sådana samvetskval. Det hör till. Antagligen var det ingen fara med någonting. Jag har antagligen inte gjort något som var fel emot honom, jag var ju, trots allt, bara ett barn. Minns ett tillfälle väldigt väl. Det var julafton innan han gick bort. Av någon knasig anledning ville jag vara tomtenissa det året. Vi var hos mormor och morfar. När jag gjorde entré gick jag in till morfar för att säga god jul i hans rum där han låg i soffan. Han blev så glad och tyckte jag var fin. Men jag blev så hemskt ledsen. Så ledsen så att jag blev rädd, rusade ut ur rummet och grät. Sen fick far vara tomte istället, i vanlig bra ordning. Minns det väl. Och på något sätt så lär man sig att vända sådana sorgsna minnen till bra. Minns ju också hur han kom in från "Lutan" (ett skyffe i trädgårn där han hade massa verktyg och trädgårdsredskap och spännande saker), satte sig vid köksbordet och tittade ut genom fönstret. Hur han tog ett äpple och skar bitar av det med en skitig morakniv. Minns lika mycket skiten under naglarna. Minns hur han älskade grisfötter. Och jag minns hur han gick och räfsade singelgången runt huset med sin tama stora svarta kanin troget skuttande bredvid honom. Och jag minns hur arg han blev på mig när jag grävde hålor i singeln ner till jorden. Hihi. Jag är fortfarande lika rädd för döden. Jag kan inte förstå den. Men jag tycker det är fint hur man lär sig tänka om och reagera på döden.
0 Kommentarer
Lämna ett svar.Bättre än bioÄldre inlägg
Mars 2011
Min gamla Bättre än bio
|