Matilda Magnussons hemsida!

Flickan i glaset (skriven under sommaren/hösten 2003)

Jag somna’ i dimman igårkväll
Efter samtal med någon slags vän
Och drömmarna kom som de brukar
och våldtog min hjärna
Jag sov hela natten i feber
Och gick genom snöstorm och eld
Där utanför lyste en iskall
och dödande stjärna
Och på morgonen efter så vaknar jag matt
Och ser ett glas uppochnervänt
Och allting blir plötsligt så verkligt och sant
När jag ser en figur inuti i glaset så starkt

En flicka är instängd i glaset
Och springer jämt mot ett ljus
Som ibland är starkt och bländande
och ibland en strimma
Hon sätter sej aldrig ner
Hon vänder sej aldrig om
Hon tror så starkt på att en dag
ska lyckan komma
Jag ser henne ofta när ljuset är släckt,
Jag ser henne när det blåser
Och jag önskar jag kunde välta
hennes mörka, förblindande värld

Den flickans ögon är blåa
Och kinderna röda av sol
Och en vit slöja kring håret
syns dansa vid marken
Själv sitter jag här i en håla
I kläder svarta av sot
Med ögon så gröna och bruna
och likbleka händer
Och flickan hon springer mot glädje och sol
Och skrattar när han där förför henne
Och sakta och hoppfullt drar ner hennes kjol
Men försvinner. Hon suckar, klär på sej
och springer igen

En flicka förstörs där i glaset
Jag ser henne snabbt tyna bort
Hon plågar sej själv med att
springa mot kärlekens eldar
Jag skyller det inte på honom
Jag skyller det inte på mej
Jag skyller det på den som
visade kärlekens vindar
Glaset står en decimeter från mej
Jag kan om jag vill bara välta det
Men vad jag fruktar är att om jag gör det
Så dör inte bara hon – då dör också jag


Råttan (skriven under hösten 2000)

Jag vaknade på morgonen
med en råtta i min säng
Jag vaknade på morgonen
med en råtta i min säng
Jag blev inte rädd för en, men jag
frukta’ för hans gäng

Och sen såg jag ut mot gatan
och där gick det ännu fler
Sen såg jag ut mot gatan
och där gick det ännu fler
De gapade och skrek åt en
Springande, färgad man

Och sen gick jag ut i parken
och där stod de i en ring
Sen gick jag ut i parken
och där stod de i en ring
Jag såg en färgad kvinna
som bad för sina barn

Och jag började att darra
och jag kände mej så svag
Jag började att darra
för jag visste vad det var;
Jag hade blivit smittad
av de fegas djävulskap

Ja, jag hade blivit smittad
av de fegas djävulskap 

Fågel i bur (skriven i april 2003)

Om jag är en fågel
ta hand om mej då
Låt mej vara fri
att flyga i det blå
Om jag vill va ensam
låt mej va det då
Annars kan det hända
att mina vingar blir till sår

Om jag är en mänska
visa detta då
att jag är ingen leksak
man kan ta med sej vart man går
Så snälla, öppna dörren
ge mej lite luft
För dina kysar kväver mej
om de blir för många

Om du är min pojkvän
fatta detta då
att jag kan älska dej så, men
vi är ju trots allt t v å
Det gör så ont när du säger
att du lever inte utan mej
Då är det kanske bättre
att vi lever var för sej

 

Höga hästar (skriven 2002/2003)

Ni som sägs va så kloka
Ni som sägs veta bäst
Ni som sitter på poster så höga
Ni som om världen vet mest

Ni som är presidenter
Ni som är ministrar
Ni som äger miljoner
för att ni vet så bra

Kan ni inte prata med mej
Förklara för mej
Kan ni inte kliva ner från era höga hästar
Och berätta för mej
Ja, säga mej
varför det är så svårt
att göra nåt åt världens orättvisor

Hur länge ska bomberna falla
över oskyldigt folk?
Hur länge ska ropet få skalla
från en svältande pojk?

Hur länge ska rasismen få härja
i våran fega värld?
Jag trodde faktiskt vi var lite lärda
efter allt det som skett

Jag kanske ser i syne nångång
men jag är faktiskt inte blind
Ja, det kan hända jag hör fel någon gång
men jag är faktiskt inte döv

Hur ska jag nån gång få er att lyssna
till de som bomberna hör?
Hur ska jag nånsin få ropen att tystna
från oss som mötena stör

Så länge ni sitter som gamar
och väntar tills gnistan dött ut
Så länge ska vi föra talan
för dem som inget kan säg’

Kan ni inte prata med mej...



Den vita duvan (skriven 2000)
- tillägnad Björn Afzelius

Du vita lilla duva
däruppe i det blå
Du tänker på imorgon,
du tänker på igår
Du gav av det du hade,
du visade den väg
som vi skulle vandra på tills vi brann ut

Du flög till fjärran länder
med brödet i din mun
Folket tog dej i sina händer
och grät av lycka en stund
Dem välsignade ditt liv,
dem välsignade ditt namn
Du log och gav ditt bröd till de fattiga

Du, rättvisans poet,
jag glömmer aldrig dej
Jag bär din kärlek inom mej

Din fågelsång i träden
den fyllde våran själ
Du sjöng om de rikas offer
och om kärlekens besvär
Dina ballader finns alltid kvar
Vi ska sjunga dem varje dag
och minnas hur du satt där
och sjöng en gång

Du, rättvisans poet...

Du var en hackspetts offer,
dina fjädrar rycktes av
Den klagade på sången,
den klagade på hur du var
Den klagade på att du brydde dej
om hur det var i vår värld
men du flög till fjärran länder
med ditt bröd

Du, rättvisans poet...

Snälla, svara på min fråga;
Finns du ännu här,
hos mej, hos alla andra
som har dej kär?

En dag kom en elak pojke
och tog dej i nederlaget med
Du kunde inte komma loss,
du var tvungen att följa honom ner
Han satte dej i en bur,
Du tog en liten lur
Han förgiftade dej,
Sen var du död

Du vita lilla duva,
jag drömmer så om dej
att du bor bland moln däruppe
och tittar ner på mej
Du kanske flyger ner till jorden,
till mitt hus och säger "hej"
Då vet jag att du vet
att jag tänker på dej

Du, rättvisans poet...