Matilda Magnussons hemsida!

Jag tänker inte komma och va söt och säga att skolan har börjat och att det är därför som jag inte har haft tid att skriva saker på denhär bloggen. Jag tänker inte heller komma och blinka och säga att jag varit för lat och bekväm för att inte skriva.
Jag har bara inte haft någon inspiration, inte vetat vad jag skulle ha att komma med. Och kanske vet jag inte det än?

Men nu ligger en ny Galenskap uppe på fliken, som ni har väntat på!

Vet ni vad jag ska göra nu? Jag ska sätta mig med min gitarr på mitt knä och bara spela och ha det bra. Varför gör jag inte så oftare? Suck.

Björn sjunger sin "Odysseus" på Hovdala slott 1989.
Klippet först:

Videon med dethär klippet var ett av de första videor jag fick se med Affe. Och jag satt dag ut och dag in och kollade på bandet, om och om igen. Just denhär låten och framförandet av den var en favorit.

Till slut gick bandet sönder, och jag fick med böjd nacke och stora Bambi-ögon gå till min bror (som var ägare av videobandet) och stå till tjänst med vilken pommes frites-rätt som helst.

Håll i hatten!

Vadå? Som om jag inte skulle vara omtyckt? För helvete, Matilda. Nu är du bara taskig.

Ibland kan jag gå och bli rädd för att jag inte ska vara behövd av någon. Att jag inte tillför någon något och att jag mest är i vägen.

Det är en av tankarna jag gått och gottat mig i idag, och låtit tiden rasa iväg.

Jag blir rädd att inte vara intressant, rolig och att dem jag tycker om inte känner att de behöver mig, att de inte kan prata om problem och tankar med mig. Det skrämmer mig, för jag älskar verkligen att lyssna och försöka hjälpa, lika mycket som jag älskar att själv berätta om mina egna tankar och problem. 

Nu ska jag bjuda på något, som är fantastiskt bra. Men jag får be er om er uppmärksamhet i sju minuter och trettiotvå sekunder, plus lite till.

Dethär är ett klipp från ANC-galen från 1985.
Björn Afzelius sjunger sin "Europa".
Klippet först:

Första gången jag såg dethär klippet blev jag väldigt förtjust i början av det. Jag såg en ny sida av Affe. Och sedan blev jag väldigt berörd. Jag tror att om jag skulle få chansen att se Björn Afzelius på scen en enda gång, skulle det vara i denhär åldern. Han har blivit kaxig, självsäker och vet vad han vill. En man i sina bästa år! Och då blir det också bra, det han gör.

Det finns ingen som kan tant-rocka som Björn gör. Han drar igång kamp-låten med kraftiga rumpdykningar. Vem kan sitta stilla?
Outfiten är fantastisk - en sunkig grå kavaj och en ännu sunkigare
T-shirt. Det är den finaste outfiten.
Låten är igång och några sekunder efter en minut in i låten, ser man Wiehe studsar bakåt scenen, som bara Wiehe kan. Sedan studsar han fram på scenen igen, beredd för sin sånginsats. Jag ler.
Under låtens gång har Affe pillat med micken och försökt ställa in den korrekt. Fast jag tror det är mer rockstjärnan som börjar ta vid. Palme är ju i publiken!
Så sista versen. Helt fantastisk.
Då tar han micken i hand, slopar gitarren och gestikulerar för fullt. Det är när Björn blir fokuserad och går in i det han verkligen sjunger om, som jag blir som mest berörd. Då reser jag ragg.
Han knyter näven, han höjer sitt pekfinger och pekar upp mot presidenten. Det var ett himmelrike för den lille rödhårige 14-åringen i palestinasjal som satt i fåtöljen och åt en risifrutti, kan jag lova.
Men även idag, något mattare i håret, får jag rysningar av dethär klippet. Björn Afzelius ägde hela ANC-galan den kvällen. Och han äger den fortfarande. Var politisk eller ej, älska Affe eller ej. Det är så sjukligt bra...

Så är då första skoldagen avklarad i kursen Dramatik. Och det kändes hur bra som helst. Så bra som det ska kännas första skoldagen.

En rädsla jag hade när jag hade klippt av mig håret, som jag gjorde för en tid sen, var att jag skulle se ut som en korthårig fluff-frisyr-tjej.
Det är nämligen ett visst uttryck korthåriga fluff-frisyr-tjejer har. Jag har ofta sett dem som kaxiga, lite egotrippade och nonchalanta. Och väldigt sociala. Ofta har dessa fördomar varit sanna också. Och jag har alltid haft väldigt svårt att komma i kontakt med dessa tjejer.
Så idag var jag noga med att inte se för kaxig och fräck ut. Men ändå lite nonchalant, sådär, mystiskt. En spänning där emellan. Och så en massa vänlighet och leenden. Och öppna ögon.

Och jag tror jag lyckades. Eller va tror ni? Har ni sett något mer inbjudande?

Igårkväll lades en ny galenskap upp på Veckans galenskap. Trots att Robert skulle upp tidigt tidigt idag för att jobba för att vi alla ska kunna åka till Hemköp och Willys och köpa vår ost och vårt mjöl, slet han ändå så att ni skulle kunna njuta av vår veckliga tradition här på sidan. Så det är bäst att ni kilar in och tittar, om ni inte ännu gjort det.