Det här är det sista inlägget om Tjänstemannens död - för den här gången. Föreställningarna är över, kursen är slut.
Men det har inte funnits tid och ork att skriva om allt som hänt, utanpå och inuti.

På premiärdagen var jag och Frida väldigt nervösa. Dels kändes det fortfarande underligt att inte ha Linnea i publiken - som antecknade och kom med kommentarer och förbättringar. Som vi kunde ty oss till.
Dels kändes det nervöst inför en helt ny publik, som inte var klassen och som kanske inte alls var där för att just vara peppade på just vår föreställningen. Och jag var definitivt inte beredd på att Robert skulle komma och kolla och sitta på första raden.
Men det gick hur bra som helst.

Responsen från publiken har varit jättebra. Vi har fått mycket beröm från både klasskamraterna och publiken. En del har trott att clown är något som vi pysslat med i flera år.

Sista föreställningen var det ett väldigt högt tempo när vi spelade, och det kliade i ögonen när publiken applåderade in oss och vi bugade för sista gången. Vi var övertygade om att det måste bli mer av Rigmor och Lisa.

Och det är vi fortfarande övertygade om. Clown är så fantastiskt roligt och bra att hålla på med. Det är inte bara att det är kul att spela, utan det händer så mycket i 'en under arbetets gång och man växer liksom lite...