Matilda Magnussons hemsida!

Jag kom på mig själv med att ha glömt bort Leonard Cohens existens.Det var på filmquiz på Kelly's med Robert och Stina för någon månad sedan. Det frågades efter vad låten hette och så.Det var så sjukt stort att höra honom igen på såg hög volym, och låten hette "First we take Manhattan". Det var innan det inte var så farligt att ladda hem musik. Så jag utbrast att Det är ju DET jag ska ladda hem, Leonard Cohen!. Men det blev för sent... Och nu kom jag på att det var ju DET jag skulle leta efter i skivbutiken här i Borlänge idag när jag gick och väntade på att få pierca mig.

Jag tänkte att om det är någon som ska pierca mig igen så är det en dalkulla som ska göra't!

Jo, jag är alltså på besök i herr Kuktjuts stad - Borlänge.

Och nu är Peace and love-biljetten köpt och oron för att den inte skulle finnas kvar till mig är över, men oron över att inte ens kunna utnyttja den kvarstår. Jag vill ha ett jobb i sommar, men jag vill ha ett jobb där jag får lov att åka iväg på festival och tjofaderitta också.Men den andra biljetten - Bragebiljetten - blev välutnyttjad igår iallafall. Vi/ni/de vann med 1-0! Det var stort att sitta på läktaren bland alla masar och kullor, särskilt när det blev mummel på mål (*kadisch*). Då kändes det som att vara en del av en stor massa av höntehönte.

Nu ska jag bege mig ner på stan och se om jag kan utföra en hemlis...

Jag är inte bra på engelska. Kan inte många ord, inte bra på grammatik och så vidare. Det är något jag vet.
Något jag också vetat är att vi ska ha en gästlärare som är engelsk och som kommer prata engelska, under tre dagar - onsdag till fredag. Jag var livrädd inför detta. Ville under inga omständigheter få (med pekande finger eller menande blick) "DU - vad tycker du?" (angående de fysiska övningar vi fått delta i under dagen).
Det var just det jag fick.
Och jag valde att säga "I don't think I can take it in english."
I efterhand tycks mig bara denna mening helt otrolig.
Så jag berättade om att momentet där vi fick gestalta moln och "stora" saker, om hur man som människa var så liten i ett så stort sammanhang...på svenska......."Clowds"?, hur svårt kan det vara liksom?
Nästa runda vågade jag prata engelska..."skönt, bra, behagligt" översatte jag till "good", och Victor (vår lärare) förstod sååå väl vad jag menade.

Aaah...men det är väl det här med att våga. Att kunna, att verkligen tycka att man kan...eller tro. Någonting som sätter igång en, som får en att våga testa iallafall...

Jag håller på att göra mig till kändis på Internet. Jag har intalat mig att för att bli det så är det bara att skriva in i google: "fler läsare till bloggen" och så kommer man blir berömd och populär.
För jag vill ha fler läsare och fler kommentarer. Det blir lite segt. Eller mycket.
Men jag är väldigt glad över de läsare jag har, de är de bästa och proffsigaste.

Men nu ska jag göra reklam för alla sidor jag registrerar min blogg på, för det vill de att man ska göra så, och så lovar de poängisar och fler läsare, om man klickar på loggorna. Så gör det!

Igår satt jag och Robert vid en damm i Göteborg. Då kom den här förbi, och jag blev som förtrollad. Jag kände mig plötsligt så priviligerad. Jamen, den kom ju så nära.

Jag vet vad jag ska göra i sommar när det är sådär riktigt hett ute efter dagen på jobbet som jag kommer få så jävla hårt.
Då ska jag ta av mig skorna och gå barfota på ett övergångställe. Det gjorde jag när jag var liten och ville känna att jag levde. Gå fram och tillbaka.
I början kan man avgöra att de vita ränderna är mycket svalare än de svarta, och man hoppar snabbt från de svarta till de vita för att det gör ont i fötterna. Men efter ett tag kan man inte avgöra vilka ränder som är varmast. Och då känner man att man lever.

Perspektiv. Per! Spektiv! Per! spek...tiv! Pers. Pektiv? Perspektiv.

Tack vare att Plutten har kommit i mitt våld så kan jag nu göra en helt ny grej – blogga på caféer och ställen där de finns internetuppkoppling att sno eller låna. Och det är just det jag i skrivande stund gör. Jag sitter på Frökens Olssons café (som jag, som en annan tant, börjar acceptera att det faktiskt inte heter skafferi) och har nyss skrivit klart(?) hållpunkter inför regidagen min grupp ska hålla i på fredag. Dessutom har jag fallit tillbaka lite i latte-träsket. Men det är bara tillfälligt och omständighetsberoende.

Men det är så jäkla trist och onödigt att jag alltid ska bli tyngre och tyngre i sinnet när jag åker in till stan ensam för att kolla lite kläder och sedan sätta mig på något café såhär.
Jag blir så himla medveten om mig själv, min gångstil, min fula tröja och så vidare. Och jag blir avundssjuk på att den där tjejen där har en mycket mysigare, pluffsigare och Emmausigare tjocktröja än jag, eller att tjejen där har en så snygg och figursydd nätt liten topp. Åergh! Det är ju bara så onödigt. Och jag blir så trött. Och så blir jag ju precis det jag fruktar, sur, och ingen sur tjej är söt. Och absolut inte Lotta på Bråkmakargatan. Hata henne.

Jag har tydligen börjat fotografera mina ben. Jag vet inte vart det kommer leda, men jag hittade de här bilderna i min mobil.

Berätta för mig vad det är jag gör!