Drottninggatan 31. Göteborg. Vi ses där!

 
 

Jag har fått låna en privat bok av min lärare. Privat i bemärkelsen att den är hans, hans egen, privata. Inte att han skrivit den, men att det är hans. Han har köpt den. Eller fått den. Kanske som alla hjärtans dag-gåva. Eller ännu värre, kanske det är arvegods. Jag vet inte. Men jag kan tänka på det.
Den är pocket. Alltså bräcklig.

Och jag måste ha den med mig vart jag går. För jag måste läsa den till min uppsats. Och då ligger den där, i ur och skur, i min inte alls för vattentäta väska, väldigt ofta.
Jag ska ha denhär boken i tre veckor. Dinglande i min väska.
Det är inte det att den är svår att få tag i. Inte gammal, eller så heller.
Men den är min lärares privata. Och jag fick skriva upp mig på en lapp att jag lånat den, och han poängterade att det var mycket snällt av honom att låna ut den. 

Och när saker är ömtåliga, och i mitt våld, är det något som drar i mig att vilja förstöra. Eller inte förstöra, men, jag vill liksom sätta ett spår på sådana saker. "Matilda was here."

 
 

Så var spelningen på Mitt andra hem, som jag sett fram emot och tänkt på så mycket, över. Jag var skakig och snuskigt nervös inombords iallafall dagen innan och hela fredagen, tills jag kom till mitten av mitt program.
Det var väldigt roligt. Och det var så mycket folk, och jag blev så glad att så många kom från min forna och nuvarande klass.
Robert dokumenterade allt med inspelningstekniken och Frida hade med sig kamera och dokumenterade på det sätt man gör med en kamera.  

Före. Om det inte syns, så må det berättas: NERVOSITETEN SVÄLLDE.
Och Stina visste vad jag pratade om.

 
 

Idag åker jag och Robert hem till Göteborg igen. Från Dalarna, Borlänge. Jag har spelat igenom två låtar när jag varit här. Och jag har spelning på fredag. Men det blir bra. Jo.

Vad har jag gjort här då? Jag minns att jag druckit många koppar kaffe på caféer och kladdkakor och wienerbröd. Jag har också läst om visor och visor, och halkat runt och slagit skinkan. 

Och så har jag gått och lyssnat på dialekten. Det är verkligen sjukt fint. Och jag har dragit mig för att öppna käften inför människor som jag inte känner och som inte vet hur jag låter. Hur jag grötar. Och när jag har gjort det har min lilla paranoid-djävulska hoppat fram och sagt till mig: "Den här personen tycker du pratar väldigt grötigt, osexigt och har förutfattade meningar om dig."

Men så har jag börjat skita i saker. Börjat skita i paranoid- och självkänslo-djävulskan i mig och tänkt på trevliga saker istället. Eller att en del sådana saker inte är värda att ges för mycket tid och ruttna i 'en. Då är det trevligare att tänka på att Robbie går bredvid mig i snön och säger att han gillar mig.

Ja, jag har faktiskt blivit ganska bra på att tänka lite annorlunda, på det viset. Det ska jag ha med mig från Dalarna.

Men få'nt' ja' en körv! - Då hoppar jag i älva'!