Matilda Magnussons hemsida!

Jag ska ju spela på Mitt andra hem i Göteborg den 6 februari. Och så måste jag skriva något kort och vettigt om mig själv. Varför ska det vara så svårt att bara göra det?! Jag behöver en början. Men jag har ingen. Och det är så svårt.

Några förslag?

Jag hatar den där illamående känslan, för mycket kaffe-känslan och ingen aptit-känslan som jag får när jag skriver hemtenta. Jag tvivlar så på om jag verkligen ska plugga. Om jag är rätt person för det. Jag vill ju bara dras till en massa andra saker hela tiden, som inte har med tentan att göra. Men sen tänker jag på att jag ju tycker det är väldigt kul. Alltihopa. Men, det är just det där att formulera sig korrekt och så som blir så jobbigt. Gnäll gnäll.

Igår färgade jag Roberts hår. Kolsvart. Och jag tycker det är så himla roligt med såna saker! Fixa och trixa och hålla på. Där något blir till något nytt, som syns. Som att Roberts nacke, panna och tinningar blir alldeles bläcksvarta också, för att jag kladdar alldeles för mycket och tar det säkra före det osäkra när jag färgar hår.
Jag har varit inne flera gånger på att bli nån sorts teater-sminkös. Punkt.

Men åh, jag tycker det är så kul. Både att fixa med folk och att fixa med saker. På samma sätt som jag tycker om att se när jag lyckas göra en sång, när den finns där på pappret, när den syns. Varför kan jag inte tycka att det är lika roligt när en tenta är skriven? Det känns inte roligt på samma sätt, det känns bra skönt.

Vad är det det här?

Vad är det här?

Vad är det här?

Vad är det här?

Vad är det här?

Vad är det här?

Så sjukt efterlängtat! 

Och det är så litet och gulligt så man vill bara äta upp det!!

Jag blev blöt i ögonen till Top Model när jag åt frukost idag. Det var så sorgligt. Utröstningen. En som måste åka hem. Hon var ju bara barnet.
Sen började Oprah. Jag tog inga risker.
Jag blev blöt i ögonen till Top Model idag! På allvar.

Man skulle kunna tro att när ens SIM-kort är inaktivt och inte finns där att distrahera 'en, att man då skulle kunna ägna all sin tid åt att skriva klart tentan som hänger över 'en. Men det har rakt motsatt effekt, man upptäcker att det finns så mycket saker förutom aktiva SIM-kort som kan distrahera 'en.

Bara rent allmänt.

Idag började jag hos kuratorn igen. Som vanligt när jag ska dit och gräva och riktigt känna på mina tankar och jobbigheter, mådde jag ganska bra och hade inte så många tankar. Det enda jag tänkte på på vägen dit var mitt SIM-kort som har slutat fungera, och som bidrog till min känsla av ensamhet.
Men när jag väl kom dit fick jag vänta i en halvtimme så jag fick tid att tänka ut vad jag skulle svara på frågan: "Hur är det med dig?". Det finns ju där, trots allt.
Det första kuratorn gjorde när hon kom var att berömma min frisyr. Och jag tror hon menade att den var fin. Hah.

Och så gick min tid och jag drog upp jobbighet efter jobbighet. Och jag märkte att jag hade mer ett samtal med mig själv än med kuratorn. Jag berättade om hur jag tänkte, och sedan svarade jag själv på varför jag tänkte så och vad jag kunde göra åt det. Och sedan bekräftade hon det, med andra ord.
Hon pratade om balans mellan grundkänslorna man har i sig. Att det ska finnas. Typ som ett diagram. En bild. Och mitt är lite obalanserat. 

När jag gick hos kuratorn i somras frågade hon om jag motionerade på något sätt. Det gjorde jag inte. Men jag svarade att jag gick "raska promenader" morgon och kväll. Det hände väl att jag gjorde så på morgnarna då och då också.
Nu ska jag ta tag i mig själv igen och besöka en annan fru Kurator för att höra vad hon har att säga om min hjärna. Då kommer hon också fråga om jag motionerar på något sätt. Då ska jag svara att "Ja, det gör jag. Regelbundet. Som fan." Jag ska nämligen börja friskas och svettas. Men det är så jobbigt med alla olika kort och övriga kort och specialkort. Det ska vara nära, det ska vara så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt. Och vad vill jag egentligen träna? Ska jag spinna eller ska jag gymma eller ska jag aerobixa? Puh.
Men jag ska iallafall bli fit. Och det ska fru Kurator se när hon ser mig. Jag är på väg någonstans!